Motion till ombudsmötet 1998:506 av Marianne Pettersson om utveckling av det diakonala arbetet

Ombudsmötet OMot 1998:506

I Svenska kyrkan behövs ytterligare engagemang bland de utsatta i vårt land. Som socionom/diakon inom Svenska kyrkans arbete har jag sett och ser alltjämt att det sociala skyddsnätet blir allt glesare. Människor far illa. När man dagligen möter personer utan anhöriga och talets gåva och som på olika sätt, bl.a. ekonomiskt och socialt, blir allt mer utsatta då är det på tiden att markera. Vi uttrycker oss ofta så gott inom kyrkan. Vi har en idealbild av vår kyrka. Stämmer den med den faktiska verkligheten? Det talas så vackert om en kyrka för alla. Var finns den?

Har du mött din medmänniska plågad av arbetslöshet, märkt av psykiska/fysiska funktionshinder och sociala problem? Ensamheten, den icke valda, är med största sannolikhet den mest påtagliga folksjukdomen.

Teologi bör ej bli ett hinder utan en möjlighet till diakonalt arbete. Ett arbete över församlingsgränserna och tillsammans med de kyrkliga institutionerna kan vara till gagn för utsatta personers bästa. Syftet skall ej vara att ersätta kommunen med vad som åligger denna enligt socialtjänstlagen. Kyrkans uppgift är att gå in som ett komplement och vara den spjutspets som behövs i den svåra situation många befinner sig i här och nu.

Denna motion är riktad till kyrkans befattningshavare och kanske speciellt till präster och diakoner. Vågar vi lämna det trygga tjänsterummet och gå ut tillsammans med vår broder/syster och värna om rättigheter enligt socialtjänstlagen. Reglerna har förändrats i socialtjänstlagen fr.o.m. 1998-01-01. Är vi medvetna om inskränkningar i rätt till överklagande? Backar vi upp där en människa söker sig till oss och behöver någon som hjälper till att föra dennes/dennas talan?

Jag hemställer

att ombudsmötet beslutar uppdra åt stiftelsestyrelsen att tillsätta en arbetsgrupp som snarast genomför riktlinjer för kyrkans befattningshavare samt ej att förglömma nödvändig utbildning härtill i syfte att visa att kyrkan finns aktivt i samhället och att Svenska kyrkan bryr sig.

Göteborg den 17 juni 1998

Marianne Pettersson